Adaptiv universell basinkomst (AUBI)

En forskningshypotes om trygghet, heterogena behov och handlingsutrymme

Varför vi undersöker basinkomst på en sida om subsidiaritet

Den här sidan handlar inte främst om pengar. Den handlar om kapacitet.

Subsidiaritet innebär inte bara att formellt flytta beslut närmare de människor som berörs. För att distribuerad styrning ska fungera behöver människor och lokala institutioner också ha tid, trygghet, kunskap och faktisk möjlighet att delta.

Ekonomisk otrygghet kan begränsa detta handlingsutrymme. Experimentell forskning om knapphet tyder på att pressande ekonomiska bekymmer kan ta betydande kognitiv bandbredd. I en inflytelserik studie motsvarade skillnaden i vissa kognitiva tester ungefär 13 IQ-poäng. Det bör inte förstås som att fattigdom permanent sänker intelligensen, utan som att knapphet kan minska den kapacitet som för stunden finns tillgänglig för andra problem.

Det väcker en styrningsfråga:

Kan en stabil ekonomisk grund göra det lättare för människor att använda den frihet och det ansvar som distribuerad styrning förutsätter?

Adaptiv universell basinkomst, AUBI, är en möjlig arkitektur för att undersöka den frågan.

Det är inte den enda tänkbara lösningen, och denna sida utgår inte från att AUBI fungerar. Vi behandlar AUBI som en institutionell hypotes som behöver jämföras med andra sätt att skapa trygghet och möta olika behov.

Vad är AUBI?

AUBI är bäst förstått som en familj av möjliga arkitekturer, inte som ett färdigt bidragssystem med ett bestämt belopp.

Den enklaste formen består av två lager:

1. En universell grund. Alla omfattas av en ovillkorlig ekonomisk bas. Syftet är att skapa en gemensam trygghetsnivå och minska risken att människor faller mellan administrativa kategorier.

2. Ett adaptivt lager. Människor har olika behov. Funktionsnedsättning, barn, omsorgsansvar, boendekostnader, sjukdom, geografi och livsfas kan göra att samma transfer ger mycket olika faktisk trygghet. Ett adaptivt lager försöker svara på sådana skillnader.

En mer utvecklad AUBI-arkitektur kan dessutom innehålla:

3. Ett kollektivt lager. En del resurser kan användas för gemensamma nyttigheter och frivilliga aktiviteter som minskar behov eller stärker samhällets kapacitet: omsorg, lärande, lokal beredskap, ekologisk restaurering, kultur, gemenskapsbyggande eller annan verksamhet som marknaden och den offentliga sektorn inte alltid fångar väl.

Det tredje lagret är mer explorativt än de två första.

Den centrala forskningsfrågan: olika människor behöver olika saker

AUBI kopplar direkt till vår hypotes H2b — behovsheterogenitet:

När relevanta behov varierar väsentligt mellan människor, grupper, platser eller omständigheter kan en enhetlig försörjning ge sämre träff än en gemensam ram med lämpligt anpassade komponenter.

Detta är inte samma sak som preferensheterogenitet.

Preferensheterogenitet handlar om att människor vill olika saker.

Behovsheterogenitet handlar om att människor kan behöva olika resurser eller villkor för att nå jämförbara utfall.

Exempel:

• samma inkomst ger inte samma handlingsutrymme för en person med omfattande funktionsnedsättning och en person utan sådana kostnader;
• samma transfer har olika effekt där bostads- och transportkostnader skiljer sig kraftigt;
• en förälder med små barn kan ha andra resursbehov än en ensam vuxen;
• ett hushåll kan behöva pengar medan ett annat främst behöver tillgång till vård, omsorg, bostad eller transport.

Behovsheterogenitet innebär därför inte automatiskt att mer individualiserade bidrag är bättre.

Den relevanta frågan är:

När är vinsten av anpassning större än kostnaden för att mäta, administrera och styra den?

Universalism eller behovsanpassning?

Detta är inte en enkel konflikt mellan två modeller.

En universell grund har flera möjliga styrkor:

• enkelhet;
• hög täckning;
• låg risk att människor faller utanför;
• mindre behovsprövning;
• större förutsägbarhet;
• mindre beroende av administrativa kategorier.

Behovsanpassning kan samtidigt:

• koncentrera resurser där behoven är större;
• minska underförsörjning bland personer med höga kostnader;
• svara bättre på livsfaser och tillfälliga kriser;
• ge samma nominella stöd olika faktisk betydelse.

Men anpassningen skapar nya problem:

• behov måste observeras;
• observationer kan vara fel;
• kriterier kan missas eller manipuleras;
• administration kostar resurser;
• människor kan behöva bevisa sin utsatthet;
• systemet kan bli svårt att förstå;
• för snabb anpassning kan göra stödet oförutsägbart.

AUBI försöker därför kombinera två principer:

en universell grund som ingen behöver kvalificera sig till, och anpassning där variationen i behov är tillräckligt viktig för att motivera den.

Om detta är en bättre arkitektur än alternativen är en empirisk fråga.

Vad säger den befintliga forskningen?

Det finns omfattande forskning om delar av AUBI, men mycket mindre om kombinationen.

Ovillkorliga kontanttransfereringar och basinkomst

Experiment och program i flera länder visar att ovillkorliga kontantöverföringar kan förbättra vissa materiella och psykologiska utfall.

Effekterna varierar dock mellan:

• populationer;
• program;
• belopp;
• tidshorisonter;
• arbetsmarknader;
• lokala ekonomiska förhållanden.

Forskningen stödjer därför inte enkla påståenden som att basinkomst alltid ökar sysselsättning, hälsa, entreprenörskap eller deltagande.

Arbetsutbud

Många basinkomst- och kontanttransferstudier finner relativt små genomsnittliga effekter på arbetsutbudet, men resultaten är kontextberoende.

Människor kan också svara på ekonomisk trygghet på olika sätt: arbeta mindre, byta arbete, utbilda sig, starta verksamhet, ta hand om anhöriga eller använda tiden på andra aktiviteter.

Hälsa och välbefinnande

Det finns lovande resultat för bland annat psykiskt välbefinnande och upplevd ekonomisk trygghet, men resultaten är inte universella och bör inte generaliseras längre än studiernas design tillåter.

Behovsbaserade tillägg

Här finns betydligt mer närliggande erfarenhet än vad termen AUBI antyder.

Många välfärdssystem kombinerar redan breda eller generella stöd med tillägg för exempelvis:

• barn;
• funktionsnedsättning;
• omsorgsansvar;
• boende;
• särskilda vård- och stödbehov.

Det finns också forskning om personliga budgetar, direct payments och adaptivt socialt skydd.

Det betyder att flera AUBI-komponenter har empiriska föregångare.

Full AUBI

Så vitt vi hittills har kunnat identifiera har den fullständiga AUBI-arkitektur som beskrivs här inte testats som ett sammanhängande system.

Det är viktigt.

Evidens för UBI är inte automatiskt evidens för AUBI.

Evidens för behovsprövade stöd är inte automatiskt evidens för ett universellt system med adaptiva lager.

Och evidens för ekologiska eller omsorgsrelaterade incitament är inte evidens för hela arkitekturen.

Vad våra simuleringar visar

Som del av arbetet med Svensk Subsidiaritets evidensprogram har vi genomfört en serie på 25 simuleringar kring behovsheterogenitet och adaptiv provision.

Simuleringarna jämför olika kombinationer av:

• universell grund;
• riktat stöd;
• adaptivt stöd;
• behovsheterogenitet;
• mätfel;
• administrationskostnad;
• anpassningshastighet;
• återkoppling;
• kollektiv fond;
• socialt kapital;
• real produktionskapacitet.

Resultaten ger villkorat mekanistiskt stöd för H2b.

I modellen ser vi bland annat att:

Hög behovsheterogenitet ökar värdet av adaptivitet. När behoven skiljer sig kraftigt kan ett adaptivt lager ge bättre träff än helt enhetlig provision.

Låg behovsheterogenitet ökar värdet av enkel universalism. När behoven är relativt lika blir vinsten av anpassning mindre.

Mätfel kan förstöra den adaptiva fördelen. Om systemet inte kan observera relevanta behov tillräckligt väl kan felklassificering äta upp nyttan av differentiering.

Administrationskostnader spelar roll. En teoretiskt bättre allokering är inte bättre om den kräver orimliga resurser för att administreras.

Vad systemet optimerar spelar roll. Ett system som minimerar genomsnittlig underförsörjning kan ge ett annat optimum än ett system som särskilt prioriterar att ingen hamnar i svår deprivation.

För snabb anpassning kan skapa instabilitet. När observationerna innehåller brus kan ett mycket snabbt reagerande system bli mer volatilt.

Kollektiv provision kan ibland vara ett alternativ till individuell behovsprövning. Om gemensamma insatser faktiskt minskar behov eller bygger social kapacitet kan de komplettera individuella transfereringar.

Vad simuleringarna inte visar

Simuleringarna visar inte att:

• AUBI fungerar i verkligheten;
• AUBI är bättre än UBI;
• AUBI är bättre än dagens svenska välfärdssystem;
• riktade stöd generellt är sämre än universella;
• någon särskild fördelning mellan grundinkomst och kollektiv fond är optimal i verkligheten;
• omsorgskrediter fungerar;
• socialt kapital faktiskt skulle öka;
• ett visst AUBI-belopp är rätt;
• de modellparametrar vi använder motsvarar verkliga svenska förhållanden.

Simuleringarna är mekanistiska tester.

Deras viktigaste funktion är att generera empiriskt testbara prediktioner.

Vad borde vi kunna observera om H2b stämmer?

Våra modeller ger flera prediktioner som kan jämföras med verkliga välfärdssystem.

1. Mer heterogena behov bör öka värdet av anpassning.

2. Sämre behovsmätning bör minska värdet av anpassning.

3. Högre administrationskostnader bör minska värdet av differentierade system.

4. System som prioriterar svår deprivation bör fördela resurser annorlunda än system som optimerar genomsnittliga utfall.

5. Snabbare adaptiva regler bör vara mer responsiva men också mer volatila när observationerna är osäkra.

6. Transfereringar som förändrar framtida behov bör ge andra långsiktiga resultat än vad statiska modeller förutser.

7. Gemensamma investeringar kan konkurrera med individuell transfer om de effektivt minskar framtida behov.

8. Effekten av högre köpkraft bör bero på faktisk tillgång till bostäder, vård, energi, omsorg och andra reala resurser.

Detta är frågor som nu behöver undersökas empiriskt.

Läs mer om vår evidensmetod och våra modeller →

AUBI som systemarkitektur

Det systemiska argumentet för AUBI är bredare än inkomstfördelning.

En människa med större materiell trygghet kan potentiellt få större möjlighet att:

• lämna dåliga arbetssituationer;
• utbilda sig;
• ta hand om andra;
• återhämta sig;
• delta i föreningsliv eller lokal demokrati;
• starta verksamheter;
• experimentera med nya sätt att bidra;
• säga nej till institutioner eller arbetsgivare som personen är ekonomiskt beroende av.

Detta kan öka den praktiska autonomin i ett samhälle.

Ur ett Governance as Engineering-perspektiv kan detta beskrivas som en möjlig ökning av samhällets tillgängliga varietet: fler människor får möjlighet att pröva fler handlingsvägar.

Men detta är ännu framför allt en mekanistisk hypotes.

Ekonomisk trygghet leder inte automatiskt till:

• större deltagande;
• bättre beslut;
• mer innovation;
• större social tillit.

Det är därför dessa utfall måste studeras separat.

Omsorg och bidrag bortom lönearbete

En mer långtgående AUBI-idé är att göra fler former av samhällsbidrag synliga.

Det kan handla om:

• omsorg om anhöriga;
• mentorskap;
• lokalt föreningsarbete;
• ekologisk restaurering;
• öppen källkod;
• kulturbevarande;
• lokal beredskap;
• kunskapsdelning.

I dagens ekonomi produceras mycket av detta utanför lönearbetet.

Det betyder dock inte automatiskt att allt bör mätas och betalas.

Så fort ett värde kopplas till en belöning uppstår frågor:

• Vad räknas som omsorg?
• Vem avgör det?
• Hur undviker man favorisering?
• Hur skyddas integritet?
• Vad händer med intrinsisk motivation?
• Hur undviker man Goodharts lag — att människor optimerar måttet istället för det verkliga värdet?

Därför behandlar vi ett eventuellt omsorgs- eller bidragslager som explorativt, inte som en nödvändig del av AUBI.

De viktigaste riskerna

AUBI kan skapa nya problem även om grundidén visar sig värdefull.

Mätfel och exkludering

Ett adaptivt system kan missa människor vars behov är svåra att observera.

Administrativ komplexitet

Ett alltför detaljerat adaptivt system kan återskapa den byråkrati som universalismen försöker minska.

Integritet och övervakning

Behovsanpassning skapar incitament att samla in information om människors liv.

Goodhart-effekter

När stöd beror på ett mått kan människor och institutioner börja optimera måttet.

Instabilitet

Om bidragsnivåer justeras för snabbt kan hushåll få svårt att planera och systemet börja reagera på brus.

Kapacitetsbegränsningar

Mer pengar skapar inte automatiskt fler bostäder, vårdplatser, lärare eller omsorgsarbetare.

En transfer kan därför delvis absorberas av:

• högre priser;
• hyror;
• köer;
• flaskhalsar.

Substitution av offentliga tjänster

AUBI får inte bli ett argument för att ersätta fungerande:

• vård;
• utbildning;
• omsorg;
• bostadspolitik;
• kollektiv infrastruktur

med kontanter.

Vissa problem är kollektiva och kan inte lösas genom individuell köpkraft.

Lokal fångst och favorisering

Lokala valideringssystem kan fånga lokal kunskap, men kan också förstärka nepotism, diskriminering eller etablerade maktrelationer.

Omsorgens kommersialisering

Att börja mäta och belöna relationell omsorg kan förändra själva aktiviteten.

Politisk instabilitet

Ett system kan fungera tekniskt men ändå bli instabilt om dess finansiering eller regler förändras kraftigt mellan regeringar.

Finansiering och reala resurser

Frågan “vad kostar AUBI?” är viktig, men inte tillräcklig.

Ett ekonomiskt system begränsas ytterst av vad samhället faktiskt kan producera och organisera:

• bostäder;
• mat;
• energi;
• vård;
• omsorg;
• transporter;
• arbetskraft;
• ekologisk kapacitet.

En högre transfer skapar inte automatiskt mer av dessa saker.

Därför måste AUBI analyseras tillsammans med:

• skattesystem;
• penningpolitik;
• bostadspolitik;
• arbetsmarknad;
• produktionskapacitet;
• offentlig service;
• demografi;
• ekologiska begränsningar.

Möjliga finansieringsmodeller kan inkludera omfördelning av befintliga transfereringar, förändrade skattebaser och andra reformer.

Vi föreslår dock inte på denna sida ett specifikt svenskt AUBI-belopp eller en färdig finansieringsmodell.

Det kräver en separat makroekonomisk och statsfinansiell analys.

AUBI i svensk kontext

Sverige har flera egenskaper som gör frågan särskilt intressant.

En omfattande välfärdsstat. AUBI skulle inte införas i ett tomrum utan samspela med sjukförsäkring, ekonomiskt bistånd, bostadsstöd, pensioner, barnrelaterade stöd och offentlig service.

Hög administrativ och digital kapacitet. Sverige har god teknisk kapacitet för transfereringar, men det innebär inte automatiskt att avancerad behovsmätning är önskvärd eller legitim.

Stark tradition av kollektiv riskdelning. Det kommunalekonomiska utjämningssystemet visar exempelvis att finansiering kan poolas på hög nivå samtidigt som verksamhetsbeslut ligger kvar längre ned.

Stark men förändrad föreningstradition. Lokala föreningar och civilsamhälle kan vara viktiga delar av en mer distribuerad välfärdsarkitektur, men bör inte användas som förevändning för att staten drar sig tillbaka från grundläggande ansvar.

Demografiska förändringar. En åldrande befolkning, förändrade familjemönster och ökade omsorgsbehov gör frågan om hur formell och informell omsorg organiseras allt viktigare.

Det gör Sverige till en intressant miljö för att undersöka AUBI-komponenter — men inte automatiskt till en lämplig plats för fullskalig implementering.

Vad skulle en ansvarsfull väg framåt vara?

Inte ett nationellt införande.

Först behöver vi bättre evidens.

En möjlig forskningsväg är:

Steg 1 — Studera befintliga system. Jämför universella och behovsanpassade stöd i verkliga välfärdssystem.

Steg 2 — Testa modellens prediktioner. Undersök om behovsheterogenitet, mätfel, administrationskostnad och real kapacitet faktiskt påverkar resultaten på det sätt simuleringarna förutsäger.

Steg 3 — Identifiera vilka AUBI-komponenter som redan fungerar. Exempelvis universella stöd, funktionshindersrelaterade tillägg, personliga budgetar eller adaptivt socialt skydd.

Steg 4 — Designa avgränsade pilotprojekt. Testa en mekanism åt gången när det är möjligt.

Steg 5 — Utvärdera oberoende. Mät både positiva effekter, negativa effekter och oväntade konsekvenser.

Steg 6 — Skala endast sådant som håller.

Ett pilotprojekt som visar att en AUBI-komponent inte fungerar är också ett värdefullt resultat.

Vår nuvarande bedömning

AUBI är i nuläget inte en evidensbaserad färdig policy.

Det är en forskningsarkitektur med komponenter som har mycket olika evidensläge.

Våra simuleringar ger modellstöd för att behovsheterogenitet kan göra adaptiva komponenter värdefulla under vissa förutsättningar.

De ger ännu inte empiriskt stöd för AUBI som helhet.

Varför fortsätta undersöka idén?

För att den ställer en större fråga:

Hur utformar vi ekonomisk trygghet så att människor inte bara överlever, utan också får verklig möjlighet att välja, bidra, återhämta sig och delta — utan att staten samtidigt behöver definiera ett enda korrekt sätt att leva?

Det är en fråga om ekonomi.

Men det är också en fråga om styrning, frihet och institutionell design.

AUBI är ett möjligt svar.

Vi vet ännu inte om det är ett bra svar.

Det är därför vi undersöker det.

Bidra till undersökningen

AUBI är inte färdigt.

Vi söker särskilt kritik och kunskap från personer med erfarenhet av:

• socialförsäkring;
• ekonomiskt bistånd;
• offentlig ekonomi;
• UBI och kontanttransfereringar;
• funktionshinderspolitik;
• omsorg;
• arbetsmarknad;
• pilotdesign;
• systemdynamik;
• offentlig förvaltning.

Om du ser ett fel i våra antaganden, känner till relevant evidens eller vill hjälpa oss testa hypoteserna, hör gärna av dig.

Läs vår evidenssektion →

Denna sida är en del av Svensk Subsidiaritets forskningsprogram om adaptiv och distribuerad styrning. AUBI behandlas här som en pågående institutionell hypotes, inte som en fastslagen policyrekommendation.