Kultur och media: vem bestämmer över det gemensamma?
Kulturen finansieras redan på flera nivåer
De offentliga utgifterna för kultur, folkbildning och medier var 34,3 miljarder kronor 2023. Staten stod för 14,9 miljarder, kommunerna för 14,2 miljarder och regionerna för 5,2 miljarder. Mer än hälften av pengarna beslutas alltså av kommuner och regioner, och en del av statens medel fördelas dessutom via regionerna genom den så kallade kultursamverkansmodellen, som infördes 2011.
Skillnaderna mellan regioner är stora. Västra Götalandsregionen har de högsta kulturutgifterna per invånare bland regionerna, och Region Stockholm de lägsta. Statens kulturutgifter som andel av de samlade statliga utgifterna var 2023 den lägsta sedan 2004.
Public service, det vill säga Sveriges Radio, SVT och UR, finansieras sedan 2019 genom en public service-avgift som tas ut via skattsedeln. Sveriges Radio har lokala kanaler i hela landet och SVT har ett tjugotal regionala nyhetsredaktioner. Sedan 2024 finns också ett statligt mediestöd som bland annat ska stärka lokal journalistik i områden med svag bevakning.
Aktuella frågor
- En kulturkanon. En statlig kommitté presenterade i september 2025 betänkandet En kulturkanon för Sverige (SOU 2025:92) med 100 verk och referenspunkter. Syftet enligt direktiven var att ge gemensamma referensramar. Förslaget har kritiserats, bland annat av företrädare för de nationella minoriteterna, som menar att de inte fick plats i arbetet eller i resultatet.
- Språk. Sverige har fem erkända nationella minoriteter och minoritetsspråk: samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch, med särskilt lagstöd. Därutöver talas ett stort antal andra språk, men Sverige för ingen officiell statistik över vilka språk som talas. Folkbiblioteken ska enligt bibliotekslagen ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och åt personer med annat modersmål än svenska.
- Lokala medier. Nedläggningar av lokaltidningar har gjort att vissa områden har liten eller ingen lokal journalistisk bevakning.
- Vem som når kulturstöd. Stöd till kultur förutsätter ofta att man känner till systemet, kan skriva ansökningar och har ett nätverk. Det kan göra det svårare för nya grupper och icke-professionella att få stöd.
Den cybernetiska läsningen
Kulturlivet rymmer en nästan obegränsad variation: av uttryck, språk, traditioner och publiker. Ingen enskild instans kan bedöma allt. Svensk kulturpolitik hanterar det redan på flera sätt:
- Principen om armlängds avstånd: politiken beslutar om ramar, medan bedömningen av enskilda ansökningar görs av sakkunniga. Det är ett sätt att förstärka bedömningsförmågan genom att fördela den.
- Flera nivåer och flera finansiärer: kommuner, regioner, stat, folkbildning, föreningsliv och privata finansiärer ger konstnärer och föreningar flera möjliga vägar.
- Gemensamma ramar: vissa saker, som stöd till nationella minoriteters språk eller bibliotekens uppdrag, regleras nationellt för att gälla överallt.
Frågan är inte om kulturen är centralstyrd, för det är den i begränsad utsträckning, utan om de olika vägarna är tillräckligt öppna och om vissa grupper, platser eller uttryck systematiskt faller mellan stolarna.
Subsidiaritetsbaserade förslag
Förslagen är idéer att pröva i begränsade piloter med utvärdering. Varje förslag har en egen sida.
| Förslag | Kort beskrivning |
|---|---|
| Bidrag till vardagskultur | Små, enkla bidrag till icke-professionellt kulturskapande, med förenklad ansökan och lokal bedömning. |
| Lokal public service | Stöd till lokala, redaktionellt oberoende medier i områden med svag bevakning, som komplement till Sveriges Radio och SVT. |
| Språkgemenskaper | Stöd till kulturskapande på andra språk än svenska, med rådgivande grupper från språkgemenskaperna. |
| Kulturella allmänningar | Kulturhus och samlingslokaler där föreningar och boende får mer inflytande över programmet och tillgång till lokaler och utrustning. |
| Kulturarv i skolan | Arbetssätt där elever utforskar både ett gemensamt kulturarv och traditioner i den egna familjen och närmiljön. |
Invändningar
| Invändning | Hur förslagen behöver hantera den |
|---|---|
| Kvaliteten sjunker | Förslagen kompletterar det professionella kulturlivet och tar inte pengar från det. |
| Gemensamma referensramar försvagas | Förslagen om skola och kulturarv ska omfatta både det gemensamma och det lokala, inte ersätta det ena med det andra. |
| Stöd efter språk kan dela upp samhället | Stöd till kulturskapande på andra språk bör kombineras med översättning och möten mellan språk och publiker. |
| Lokala medier kan bli partiska | Redaktionellt oberoende, ansvarig utgivare och granskning enligt samma regler som för andra medier. |
Slutsats
Svensk kultur finansieras redan till mer än hälften lokalt och regionalt, och statens medel fördelas delvis via regionerna. Påståendet att kulturpolitiken styrs från Stockholm stämmer därför inte i sin enkla form. De verkliga frågorna gäller vem som når fram till de befintliga stödformerna, hur språk och traditioner utanför majoritetskulturen får plats, och hur lokal journalistik kan finnas kvar där marknaden inte bär den. Förslagen här prövar att öppna fler vägar in, snarare än att flytta beslut från en nivå till en annan.
Tre saker du kan göra
Om du är kommunpolitiker: Ta reda på vilka i kommunen som söker och får kulturstöd, och vilka som inte gör det.
Om du arbetar på ett bibliotek eller i en kulturverksamhet: Undersök hur verksamheten når dem som talar de nationella minoritetsspråken och andra språk än svenska.
Om du är boende: Ta reda på vilka lokaler och stödformer som finns för föreningar och kulturskapare i din kommun.
Källor
- Myndigheten för kulturanalys, Samhällets utgifter för kultur 2023
- SOU 2025:92, En kulturkanon för Sverige
- Sverigefinländarnas delegation, remissvar över SOU 2025:92
- Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk
- Bibliotekslag (2013:801)
Sidan reviderades i september 2026 efter en faktagranskning. Tidigare versioner innehöll uppgifter som inte kunde beläggas.