Polycentrisk styrning

Många självständiga men samordnade beslutscentra

Vid en viss punkt i spektrumet slutar vi anta att det måste finnas en styrningsarkitektur för hela staten. I stället blir styrningen delvis frågespecifik.

Energi kan involvera kommuner, regioner, en nationell reglerare, nätägare, medborgare och energigemenskaper. Vatten kan ha en annan arkitektur. Sjukvård en tredje. Biologisk mångfald en fjärde. Digital infrastruktur en femte.

Det här är genuint polycentrisk styrning: flera relativt oberoende men ömsesidigt beroende beslutscentra som interagerar inom en gemensam institutionell arkitektur.

Polycentriskt är inte samma som kaotiskt

Det här är en viktig distinktion. Polycentrisk styrning kräver regler för relationerna mellan centra. Systemet är inte “alla gör vad de vill” — det är “flera autonoma centra samordnar sig inom en delad konstitutionell arkitektur”.

Från domän till nästling

Domän-polycentrisk styrning låter olika politikområden ha delvis egna, samverkande ekosystem, i stället för att ett enda styrningsmönster ska passa alla samhällssektorer.

Djup subsidiaritet lägger till en stark vertikal princip: för varje funktion frågar vi på vilken skala existerar problemet faktiskt? — snarare än att anta att nationell → regional → lokal alltid är rätt hierarki. Ett ekologiskt problem kan till exempel naturligt kräva avrinningsområdes- eller bioregional styrning snarare än kommun- eller nationsgränser.

Nästlad polycentrisk styrning kombinerar polycentricitet, subsidiaritet och nästling:

GLOBAL
  ↕
Regional / federerad
  ↕
Bioregional
  ↕
Nationell
  ↕
Regional
  ↕
Kommunal
  ↕
Lokalsamhälle
  ↕
Individ

Men det här är inte en vanlig hierarki. Auktoritet flödar inte bara nedåt. Information flödar uppåt, nedåt och i sidled, och institutionerna interagerar både vertikalt och horisontellt.

GGF-lik pluralistisk styrning lägger till ytterligare en dimension: legitim kunskap och legitima intressen kommer inte bara från väljare, politiker och myndigheter, utan även från lokalsamhällen, urfolksstyre, vetenskap, ekologiska “väktare”, civilsamhälle och kommande generationer. Poängen är inte “alla får en röst” — det är:

matcha styrningens auktoritet till den typ av kunskap, berördhet och ansvar som är relevant för beslutet.

Auktoritet som eskalerar och de-eskalerar

I den mest utvecklade formen, det adaptiva polycentriska samväldet, kan auktoritet röra sig dynamiskt.

Ett lokalt ekologiskt problem förblir lokalt så länge det förblir lokalt. Visar övervakning att effekterna sprider sig över flera kommuner, flyttas samordningen upp till regional nivå. Blir effekterna nationella flyttas den vidare. Blir de gränsöverskridande flyttas den till internationell nivå — och kan flytta tillbaka igen om förhållandena förändras.

Det är närmare ingenjörskonstens dynamiska styrarkitektur än en traditionell förvaltningshierarki, och det kräver att escalerings- och de-escaleringsreglerna är tydligt definierade i förväg, inte improviserade i stunden.

Se Adaptiv subsidiaritet → för principen som avgör var auktoriteten ska ligga, och Meta-styrning → för hur relationerna mellan centra själva hålls under uppsikt och kan omformas när de slutar fungera.